Arkisto kohteelle lokakuu 27th, 2008
Privatsentimentalt kännande
Huomasin juuri, että mun hiukset on jo niin pitkät, että ne saisi kiinni! Ei tee mieli mitään typeriä ponnareita, ne on tylsiä, mutta haluaisin vanhanaikaisia nutturoita, tai en sellaisia balletti- enkä sumopainijanutturoita, vaan siis sellaisen “pitkulaisen” nutturamaisen systeemin… Aika epäselvää, hehe! Mutta vaikea selittää, oon nähnyt tän tyylisiä kampauksia. Ideana on se, että haluan alkaa käyttää mun hattuja taas ja niiden kanssa ei aina välttämättä sovi villit kiharat kutrit. Haluaisin hiukset jotenkin nätisti hatun alle… eli niskaan pitkulaiselle nutturalle. Ideat ovat tervetulleita! Käsittääkö kukaan naispuolinen lukija mitä mä yritän kuvailla? Miten sellaisen voisi tehdä…? Hassua seistä peilin edessä ja vetää hiukset taakse, en tiedä yhtään mitä pitäisi ajatella! En oo nähnyt itseäni kolmeen vuoteen ilman noita kiharoita, jotka vaan riehaantuu koko ajan lisää. Hiukset kiinni olisi hyvää vaihtelua ja joidenkin vaatteiden kanssa sopisi paremmin hillitty hiustyyli. Oon vaan niin avuton hiustenlaiton suhteen…
En oo miettinyt tota koko päivää, vaikka siltä vaikuttaakin! Itse asiassa olen lukenut ahkerasti. Aragonin “Libertinage”:in sain loppuun. Se alkoi loppua kohden tuntua melko ahdistavalta, ihmissuhteet muuttuivat melko rumiksi ja epämiellyttäviksi. Tosi kiinnostavia tekstejä kyllä. Robinilla sattui olemaan mummilta perimänsä kirja, johon Gunnar Ekelöf on koonnut omia käännöksiään ranskalaisten surrealistien teksteistä. Hyvä anekdootti on se, etten mä halunnut sitä kirjaa kun jaettiin Robinin mummilta jääneitä kirja-aarteita. Mulla oli vähän asennetta juuri silloin ja ajattelin, etten missään nimessä aio lukea minkää surkean ruotsalaisrunoilijan käännöksiä – hyi! No niin ne asiat vaan muuttuu, ja asenteet sitä mukaa. Kirjanen on sen verran ohut (n. 70 sivua), että Robin valokuvasi sen ja lähetti mulle kuvat, jotka tulostin tänään. Kiinnostavinta kirjasessa ovat Ekelöfin kaksi johdantoa, ensimmäinen 60-luvulta ja toinen alkuperäisessä painoksessa julkaistu vuodelta 1933. Asenne on mielettömän erilainen! Nuorena Ekelöf vaikuttaa suorastaan ihannoivan surrealisteja, toistaa samaa mantraa kuin Breton (Manifestes du surréalisme, jonka luin viime viikolla tai sitä edellisellä) ja vaikuttaa hyvinkin radikaalilta. Vanhana miehenä Ekelöf vaikuttaa hieman surrealismiin tympääntyneeltä ja pitää koko liikettä melko epäesteettisenä.
Här kan ni jämföra:
Ekelöf 1933: “Vid sidan om det aktiva deltagandet i kampen mot ett otillfredsställande samhälle ägnar sig denna rörelse åt en kamp mot moralens herravälde över livet och esteticismens över konsten. den bekämpar varje form av överjag, den upphäver människans beroende av utkristalliserade, kodifierade ideal och de formella inflytande dessa kan ha på de medvetna eller omedvetna fantasiernas skapande liv. (…) för surrealisterna är innehållet det väsentliga. från början ordlöst och färglöst söker det sig ett befriande uttryck i ord eller färger på samma sätt som varje energi måste söka sig fram till effekt. och om en konstnär sätter befrielsen som huvudmål blir konsten för honom ett nödvändigt komplement till livet, en ersättning och en tröst för allt vad livet inte för närvarande kan ge, en omväg till den levnadsglädje vi människor är för undertryckta för att känna en omväg till revolutionen, en omväg till den nya människan som är målet för allt icke privatekonomiskt tänkande och allt icke privatsentimentalt kännande. (…) för den svenska läsaren kan de skönlitterära bidragens karaktär av ohämmade improvisationer inte nog framhävas, som redan ovan omtalats står surrealismen främmande för den estetiska fetischism till vilken konsten så ofta förfallit. för surrealisterna är det “sköna” eller det mänskliga inte skarpt begränsade begrepp: allt är mänskligt, följaktligen är ingenting skönt eller fult.”
Ekelöf 1962: “Naturligtvis står jag inte längre för den gymnasiala inledningen, som förresten bara är ett referat av Bretons och andras teser. (…) Breton, påven och sammanhållaren, som med viss rätt skulle kunna apostrofera Ludvig XIV och säga ‘Surrealisme, det är jag!’, saknar nämligen totalt humor och har bryggt sin soppa på Freud, automatism, anomalier i det mänskliga beteendemönstret och tysk filosofi, bland mycket annat. (…) Vad surrealismens utveckling som rörelse beträffar kan vidare sägas att den präglats av ideliga kriser, utrensningar och palats- eller barnkammarrevolutioner (…) allt under förevändning att den allena saliggörande teorins renhet råkat i fara. (…) På något sätt är surrealisterna – i Bretons anda – ett slags poesins och konstens och tänkandes clochards, och som var och en vet är Paris’ clocharder det hedervärda skrå, varken tiggare eller tjuvar, som hämtar sina existensmedel ur de nattetid på gatan till tömning utställda suptunnorna. (…) Surrealismen bottnar i en revolt mot det akademiska, etablerade och bestående. (…) Surrealismen har utan tvivel åstadkommit mycket ont men som allt ont även något gott.”
Det otroliga är, att både unga och gamla Ekelöf har alldeles rätt i sina inledningar med 30 års mellanrum! Här kommer en dikt av Paul Éluard (som jag kommer att läsa två diktsamlingar av under den kommande månaden), översatt till svenska av självaste G. Ekelöf:
“den sovande kan han vila
den sovande kan han vila
han ser inte natten ser inte det osynliga
väldiga täcken har han
och kuddar av blod på kuddar av dy
hans huvud är under taken hans händer är slutna
kring trötthetens verktyg
han sover för att få känna sin kraft
skammen att vara blind i en sådan tystnad
vid stränderna som havet kastar upp
märker han inte vinden som tyst ändrar ställning
och sakta för människan in i sina statyer
då den dör bort
sämnens goda vilja
från dödens början till slut”
Huomenna pitkä päivä edessä, täytyy varmaan mennä nukkumaan! Hyvää alkanutta viikkoa kaikille!
Kuva täältä: http://gadgets.boingboing.net/2008/10/27/power-on-self-test-v-4.html
Ja jos lukijalla on tauko meneillään, niin tämä on paras muotiblogi ikinä, ne muut voi unohtaa: http://advancedstyle.blogspot.com/
Sieltä löytyi esim. mun unelmien villapaita:

