Kosminen kotinurkka

Jag insåg först idag att jag verkligen skall till Finland på söndag och att jag glömt tänka på många saker, t.ex. skall jag ju föra tillbaka allt tillbehör för  min internetanslutning och avbryta den för sommaren.  Uuuuuuuusch,  jag avskyr alla praktiska saker att sköta.  Jag är så barnslig, men för mig förstör de en hel dag… Idag kunde jag ännu leva loppan utan några praktiska bekymmer! Dagen började med Malicks “The New World”, som också hör till Vilmas DVD-paket. Jag såg den på bio, med Vilma faktiskt, ett år sedan och jag älskade den då väldigt mycket. Fortfarande är det en mycket vacker film, det är oerhört sällan man ser kärlek avbildas lika känsligt, lika verkligt. Det är också filmen som bevisade att Colin Farrell kan skådespela och inte bara vara snygg, och Q’Orianka Kilcher är ju underbar, jag hade inte förstått att hon är född 1990… (Det är fortfarande svårt för mig att förstå att det finns riktiga, verkliga mänskor som är födda efter 1989, jag vet inte riktigt varför…) En känslig film, fotografin är fantastisk, kameran rör sig så vackert runt sina objekt, den susar genom gräset, den står så nära sina objekt att man nästan kan känna dem. Alldeles för ofta, i synnerhet i amerikanska stora produktioner, finns det som ett plast mellan kameran och objektet, så att det som filmas blir avlägset och artificiellt, och därmed inte kan beröra åskådaren med all sin kraft. I denna film finns inte detta plast och jag skulle ha önskat att fotografen skulle ha vunnit en Oscar för sitt fina arbete. Visst är The New World en alldeles för lång film, jo, den innehåller mycket onödigt, men samtidigt hålls stämningen i den fin och hel. Det verkar just nu som om en stor del av filmerna jag sett på sistone skulle kräva en känslig publik, en publik som vågar kasta sig in i verket och inte upprätthåller något cyniskt avstånd. Antagligen krävs det av varje publik inför varje konstverk för att publiken verkligen skall kunna uppleva något. O vad det är mycket cyniker går miste om! Och ändå är det den cyniska, snabba, råa intelligensen som uppskattas mest i intellektuella och konstnärliga cirklar… Suck, suck.

Jag var alldeles virrig igen efter filmen, vilket Ida och Vilma fick märka i gtalk… (Hot?! alltså vadå, jag förstår inte… aaa hot, ja ja, så där attraktiv okej, eller nej, hmm, hot… ja hot, så där som på svenska, substantiv, ett hot, ooo, nu förstår jag!) Ibland försvinner jag för mycket in i det jag ser och läser, så att hjärnan liksom sitter som inlindad i en tjock dimma och så verkar jag som hög på någo konstiga mediciner. Jag tror det är därför folk i skolan tycker jag är lite konstig… Det leder som tur oftast till inget annat än roliga situationer med folk som vet att jag inte använder några mediciner och som ibland kan vara virriga själva också, huh! Jag gick ut på stan med Elinor, från Närpes. Hon ville shoppa i Lilles centrum. Jag skulle givetvis inget köpa, men när har det skett att jag motstått den frestelsen då jag hållt sällskap åt någon annan som har pengar att slösa?! Jag köpte roliga underbyxor, men i synnerhet fyndade jag något jag letade efter exakt ett år sedan alldeles frenetiskt men som inte fanns någonstans då. Nu uppenbarade den sig: min gyllene bikini! Ha! Jag blev så glad, helt pekarg! Den är ännu coolare än jag tänkt mig: vit-guldrandig och övredelen är så häftig att man inte kan beskriva den, hähä! Vilken lycka! Elinor ville gå till Bershka i Euralille (V. knows the place…), så jag följde henne. Där fanns världens skönaste (i Lönkan-betydelse), dummaste och roligaste topp – som jag köpte åt Vilma. Jag kunde inte motstå den då jag har en syster som per sms genast svarar att hon vill ha världens dummaste topp och att hon dessutom lovar att använda den utan att ha någon aning om hur dum den är, då måste jag ju hylla en så tuff syster med att göra uppköpet. Jag bjöd Elinor på Coke Light och glass här hos mig, det är sällan jag har gäster här i lägenheten så det var roligt. Vi hade trevligt, faktiskt, hon är en söt tjej och vi kan tala väldigt naturligt om ytliga saker. Jag inser mer och mer hur fånigt pratsam jag är, men Elinor hetsar denna pratsamhet med att ställa massor frågor hela tiden, så jag får liksom orsak att babbla på om vad som helst. Heh. Men vi hade trevligt och jag följde henne till metron.

Sedan skulle jag skriva, men det blev till ingenting. Att vara social hade fört all min energi. Jag inser att jag behöver ha hjärnan inne i den ovannämnda dimman för att kunna skriva ordentligt, jag måste vara lite virrig och instängd i andra världar. Så det blev till ingenting och jag skickade arbetsansökan i stället. Deprimerande, lata kvällar är hemska, i synnerhet då man gör meningslösa saker som surfar på nätet och kollar extras från alla dvd-filmer man har… Nå, jag tittade åtminstone inte som alltid på Beatles-intervjuer från You tube, det är ju mitt vanliga, sorgliga sätt att döda tid. Månne jag börjat avslöja för mycket pinsamma saker om mitt privatliv här?! Jag borde kanske lugna mig lite… (omituinen höpöttäjä?!)

Det här är antagligen det sista jag skriver förrän jag återvänder till Finland för sommaren, men jag fortsätter nog skriva i Helsingfors också. Tre månader skulle vara en för lång paus för en pratsam mänska. Det känns sorgligt att vara tvungen att ta farväl från mitt lilla hem och denna söta stad, så jag tänkte faktiskt komma hit på veckoslutsresor under sommaren. Frivilliga följeslagare är välkomna! Och alla som vill ses under sommaren, det är så simpelt att man skickar sms till undertecknade och så kan man göra något somrigt på Helsingfors gator…

Kokeet on siis nyt loppu tän kevään osalta. Niinkuin kirjotin eilen, niin olo on aika tyhjä ja hämmentynyt. En osaa oikein tajuta, että olen nyt lomalla. Työntekoon tottuu ja on vaikeaa tehdä mitä haluaa ilman huonoa omatuntoa. Olen katsellut enimmäkseen elokuvia, lukenut ja kirjoittanut. “Sideways” oli päivän ensimmäinen elokuva, se on mukava ja leppoisa, hyvin kirjoitettu ja täydellinen tämän päivän aloitus. Joskus tulee kauhean ikävä amerikkalaista kuvakieltä, tai erityisesti elokuvien leikkaustapaa, joka on niin ennalta-arvattava ja jotenkin kotoisa. Ehkä se johtuu siitä, että näin niin paljon amerikkalaisia elokuvia pienenä ja jotenkin totuin amerikkalaisten tyyliin leikata kaikki elokuvat saman kaavan mukaan, ja nyt siinä kaavassa on jotakin kodikasta. Tuttua ja turvallista. Usein tulee myöskin ikävä niitä b-elokuvia joita esitettiin tv:ssä kun olin ala-asteella viikonloppuisin ja iltapäivisin. Amerikkalaiset b-elokuvat ovat jotenkin ihania. En nyt puhu mauttomista ö-elokuvista, vaan sellaisista sympaattisista, mitäänsanomattomista b-elokuvista. Sideways on a-luokan elokuva ehdottomasti, mutta toivon, että kesän aikana tulisi paljon noita b-leffoja tv:stä ja että saisin tuijottaa niitä tylsyyteen asti.

Olin koko iltapäivän Bénédictin luona. Kun astuin olohuoneeseen Constance tuijotti mua syöttötuolistaan. Constancen tuijotus on erityinen koska pikkutytöllä on suuret, kauniit silmät, mutta todella painavat silmäluomet, joten hänellä on aina silmät puoliksi kiinni, unisen näköisenä, paitsi että katse silmäluomien alta yllättäen onkin valpas ja kirkas. En voinut olla nauramatta kun näin minkälaisen vaalean afron tyttö oli kasvattanut. Aivan järjetön kampaus, harmi etten ottanut kuvaa. Constance menee seurassani ihan kipsiin. Normaalisti tyttö puhuu paljon, mutta kun mä olen käymässä, Constance istuu hiljaa, tai tänään järjesteli kirjojaan pöydällä. Se harmittaa, yritän näyttää kiltiltä ja hymyillä, mutta saan vain ylvään tuijotuksen vastaukseksi. Samalla tyttö vaikuttaa kauhean kiinnostuneelta, katselee mua koko ajan, muttei uskalla puhua eikä lähestyä. Bénédictin kanssa puhuttiin ensin olohuoneessa, sitten Sébastien vei tytön mummilleen ja olimme Bénédictin kanssa pitkällä kävelyllä. Lambersart on nätti alue, pieniä tiilistaloja, kauniita puutarhoja, suuria puistoja. Puistot täällä ovat vanhempia kuin Helsingissä, usein melko pimeitä ja puut ovat todella korkeita. Lambersartissa on viehättäviä katuja, kaikki on vanhan näköistä, ikkunoissa on mummoverhot, pitsiä, ruusuja kasvaa talon seinustalla ja ihmiset leikkaavat pensasaitojaan. Tänään oli lämmintä ja aurinkoista, joten kävelimme kanaalille asti. Ihmisiä oli paljon ulkona. Bénédicte sanoi tulevansa saattamaan mua junalle sunnuntaina, kilttiä.

Kävin kaupassa suoraan kävelyn jälkeen, ostin vettä ja suklaata. Taas mulla on meneillään ruokahaluttomuuskausi. Näitä tulee parin kuukauden välein, ei vaan yhtään tee mieli syödä. Syön silti, pakkohan sitä on, mutten tajua syödä ennenkuin olo on ihan veltto ja hidas. En välitä, jos ei kiinnosta syödä niin sille ei voi mitään, kyllä se ruokahalu taas palautuu normaaliin, olen jo tottunut näihin vaihteluihin. Kaupasta lähdin suoraan elokuvateatteriin, tällä kertaa Métropoliin. Näin vihdoinkin jo vähintään kolme kuukautta täällä pyörineen saksalaisen Oscar-voittajan “Das Leben der Anderen”. Elokuva on aivan liian pitkä. Kaikki se mitä tapahtuu muurin kaatumisen jälkeen on mielestäni turhaa. Muutenkin elokuva (ohjaaja) ei osaa keskittyä siihen mikä on oikeastaan elokuvan suurin vahvuus, vaan tarina pirstoutuu ja yrittää kommentoida liian montaa aihepiiriä. Niinkuin usein nykyään. Kaiken pelastaa Ulrich Mühe, joka näyttelee upeasti. Olisinkin toivonut, että elokuva olisi keskittynyt Mühen hahmoon ja sen kehitykseen, sillä vahvimmat kuvat ja hienoimmat kohtaukset olivat kaikki Mühen suorituksien varassa. Mühellä on hienot kasvot. Harmi, ettei elokuva voinut kertoa ainoastaan Stasi agentti Gerd Wieslerin tarinaa. Mutta kyseessä on silti melko hyvä elokuva, tyylikäs ja hienosti valaistu. DDR:n ja Neuvostoliiton yhteinen väri oli näköjään sinapinkeltainen, tai vain likainen keltainen, koska olen ennen tätä elokuvaa kohdannut aivan samanlaisen ja saman värisen sisustuksen Krakovan ulkopuolella neuvostoslummissa sijaitsevassa hotellissa…

Illalla luin Aila Meriluodon runokokoelman Talvikaupunki. Mielestäni se oli aika epätasainen kokoelma, välillä todella kirkasta tekstiä, heleitä kuvia, välillä taas keskinkertaista ja jotenkin väsynyttä, arkipäiväistä. Suomi on kuitenkin järjettömän kaunis kieli, aivan lumoava, todellinen runoilijan kieli. Suomeksi asioita voi ilmaista niin kirkkaasti, sanat ovat jotenkin niin puhtaita, sekä foneettisesti että tarkoitukseltaan. Suomi on konkreettinen kieli, jonka sanat voi tuntea, maistaa, haistaa, mutta samalla kepeä, heleä, valkoinen kieli. Suomi on puhdas kieli vailla teennäisyyttä, tai ainakin sitä se voi olla hyvän kirjailijan käsittelyssä, tai pikemminkin: kun hyvä kirjailija ymmärtää kieltään, tuntee sen olemuksen. Annoin Bénédictille lahjaksi antologian nimeltään “Voices from Finland”, jossa on englanniksi käännettyjä suomalaisia runoja ja proosaakin. Englanninkielisen version vierellä on aina alkuperäinen, suomenkielinen teksti. Bénédicte selaili kirjaa pitkään ja sanoi, ettei koskaan ole nähnyt mitään mikä edes muistuttaisi suomea, mutta että jo kirjainyhdistelmistä näkee, että kyseessä on hyvin esteettinen kieli. Jotenkin hävetti, tunsin kuinka punastuin, ihan kuin Bénédicte olisi kehunut minua…

Oon vähän ruosteessa kameran kaa… harmittaa! Täytyy ottaa enemmän kuvia kesällä!

Täällä pari kuvaa lisää:  http://picasaweb.google.com/Ina.Sohlberg/KevT2007