Kosminen kotinurkka

Förra natten var det hett i mitt rum, alldeles för hett. Jag lyckades sova bara tre timmar. Det är det enda jag avskyr med värme, att jag inte längre lyckas sova om nätterna. Min dag har varit lång idag, jag trodde den aldrig skulle ta slut. Från klockan 9 till18:30 var jag på universitetet. Latin, grupparbete i didaktik (vi jämför olika metoder att undervisa franska, dvs. olika läroböcker i franska, gäääsp, nästa år lämnar jag nog bort didaktiken, ett lika tråkigt och simpelt ämne har jag aldrig stött på) med Amina och Elinor (från Närpes, hahaha), sedan kurs med M. Horville, sedan kurs i medeltida litteratur – och så trodde jag att jag skulle svimma. Lyckligtvis hade vi en timme paus och sökte oss ut till en närliggande park, där vi satte oss på gräsmattan. Jag orkade inte umgås, mest för att Emma och Amandine är så barnsliga, små flickor som inget gjort, som kommer rakt från gymnasiet. Jag lyssnade på musik, låtsades läsa Eugène Sue, men koncentrerade mig mest på att känna den milda, mjuka vinden smeka mina bara armar. Det var skönt, det kändes så bra på huden, som verkar känna all beröring starkare, tydligare efter vintern.

Under den sista kursen med McIntosh mådde jag lite bättre igen. Jag var konstigt aktiv under lektionen, det brusade i huvudet, McIntosh talar alltid om så stimulerande saker. Hon kunde se att jag bet mig ofta i läppen, bara för att hindra att jag skulle börja delta muntligt, svara på frågor och diskutera. Mina franska kolleger är ju alldeles stumma, de vågar inte ta några risker, så de svarar ytterst sällan på lärarnas frågor. Det är ovanligt löjligt, ridicule. Jag vill inte svara, för jag har en accent då jag talar franska, den är lätt, men den finns där och jag skäms över den. Det är också barnsligt, för väldigt, väldigt få människor saknar accent då de talar främmande språk.

Alla mina kompisar var glada och lättade över att vår två veckor långa semester började. Jag var den enda som gärna skulle ha stannat på fakultetet. Imorgon flyger jag till Finland, det känns konstigt och föga lockande. Precis då allt är så bra här, precis då jag trivs från hela hjärtat, då jag är lycklig, precis då rycks jag bort igen. Det plågar mig. Jag vet inte hur det kommer att kännas att se Helsingfors igen. Jag var ju där i februari, men jag glömmer allt så snabbt. Då jag lever här gör jag det med hela mitt hjärta, och Helsingfors försvinner. Jag tänker aldrig på staden. Jag önskar att dessa två veckor skulle bli lugna, jag vill inte ha någon stress, evigt av och an springande.

För att trösta mig själv gick jag på bio och såg “Gilda”, av Charles Vidor. Jag var en aning besviken, kanske mina förväntningar varit för höga. Hela filmen hänger fullkomligt på Rita Hayworth sensuella charm. Hon är verkligen förförisk. Men jag tycker inte filmen är särskilt gripande eller stark. Den är inte heller särskilt väl skriven, ingen strålande dialog. Jag var besviken, men bio är alltid rätt val. Så packandet och diskandet blev till midnatt. Nu skall jag lägga mig, imorgon har jag tidigt väckning.

De två följande veckorna, ända till 1 maj, är jag alltså i Finland. Man får gärna ta kontakt, mitt finska telefonnummer fungerar – visst kan det ju bli två trevliga veckor, eller vad?!

Joudun taas aloittamaan säätiedotuksella, koska tänään on ollut 21 astetta lämmintä ja auringonpaistetta. Puihin puhkesivat tänään lehdet. Koulun lähellä kasvaa puu jossa on vaaleanpunaisia kukkia. Kaduilla tuoksuu kesä, oliiviöljy ja hiki. Lauantaiksi luvataan 23 astetta, silloin olen lentokoneessa matkalla Suomea kohti… Ei kauheasti houkuttele…

Viimeisellä saksan luennolla oli neljä opiskelijaa, minä, Bénédicte, Anne, sekä tuntematon tyttö joka käy tunneilla silloin tällöin. Surullista, sillä meitä on ryhmässä todellisuudessa yli 20 tyttöä (jep, poikia on kirjallisuuden opiskelijoiden joukossa ehkä 3%) ja suurin osa tulee vain tentteihin. Harmi, koska Mme Cohen (jep, tulee Life of Brian mieleen) on todella kiltti ja suloinen. Tänään Madame kiitti meitä neljää siitä, että olemme olleet niin mukava ryhmä. Sietää kiittää: minä, Bénédicte ja Anne olemme harvoja joita yhtään kiinnostaa koko kieli. Mutta silti, saksanryhmä on ollut mukava, kuin pieni saksalainen perhe. Useimmat lukevat englantia, ja sitäkin surkean huonosti. Mekin olemme melko surkeita, mutta erotumme sentään joukosta.

Majestic kutsuu iltaisin enkä voi vastustaa. Siellä on teemana Hollywood contre le Nazisme, eilen näin Hitchcockin “Lifeboatin” ja tänään oli vuorossa Ernst Lubistch ja “To Be or Not to Be”. “Lifeboat” on hyvin kirjoitettu draama, jossa on Hitchcockin erittäin tyylikkäitä visuaalisia ideoita, vaikka näyttelijät ovatkin koko elokuvan ajan pelastusveneessä. Hyviä kuvia, hyvin kirjoitettua tekstiä ja vakuuttavat näyttelijät. Laadukasta, mutta tällainen draama ei ihan ole suosikki genreni. “To Be or Not to Be” oli tämän mukavan rauhallisen päivän huipentuma. Elokuva on hilpeä farssi, joka vedättää natseja muikeasti. Hymyilin, hihitin ja nauroin. Todella hyvää viihdettä, jopa ranskalaiset nauroivat, mikä on erittäin harvinaista, sillä yleensä englanninkielisiä hauskoja heittoja ei voi kääntää ranskaksi ilman että niistä tulisi kökköjä ja tyhjiä, ja yleensä olenkin ainut joka hihittää. Tänä iltana meno oli kuitenkin rattoisaa enkä ollut ainut joka hymyili itsekseen Lubitschin farssin jälkeen.

Kun saavuin Majesticiin, tyttö joka repi lippuni sanoi: Teille ei tarvitse kertoa missä sali sijaitsee. Hymyilin. Miten pärjään kaksi viikkoa ilman suosikkiteatteriani? Masentaa. Öisin murehdin sitä, etten tahtoisi täältä lainkaan pois. Elämäni saisi jatkua tällaisena vielä monta vuotta. Ei huvita lähteä Helsinkiin, muttei Pariisikaan kauheasti houkuttele. Enemmin tai myöhemmin Pariisin täytyy lähteä, mutta haluan vielä nauttia rauhallisesta elämästäni täällä. Ainoa asia täällä josta ehdottomasti haluan päästä eroon, se on Société Généralin mainos, joka on tullut joka kerta kun olen käynyt elokuvissa täällä kahden vuoden aikana. En jaksa enää yhtään sitä kamalaa musiikkia! Toivon, että Société Général menee konkurssiin niin että voin käydä rauhassa elokuvissa.

Solsken och 16 grader varmt, dag efter dag, man vänjer ju sig vid detta sommarväder! Till imorgon lovas det 18 grader och till fredagen t.o.m. 20. Folk äter glass på gatan, solar sig på gräsmattorna i skolan och killarna går i t-skjorta. I min lägenhet är det hett på eftermiddagen, för solen skiner in hela dagen. Jag har hela tiden lust att simma, men det beror säkert på att jag är törstig. Då jag är riktigt törstig har jag alltid hemsk lust att simma.

Jag har idag mest läst hemma, för jag har ännu en kursbok kvar, Eugène Sues “Les Mystères de Paris”. 1376 sidor. Inom skönlitteratur är det massor. Monstruöst. Jag förstår inte hur någon orkat skriva så mycket om samma figurer, om en och samma värld. Jag skulle bli arg och frustrerad. Att läsa en dylik tegelstensroman är dock också frustrerande, i synnerhet då man har en deadline som redan gått flera veckor sedan. Det som frustrerar är, att jag läser och läser, jag får 100 sidor läst, vilket brukar ofta vara en stor mängd redan, en avgörande del av verket, men nej, i Sues fall är 100 sidor en trettondel. Det är frustrerande att se hur mycket som återstår och hur futtigt det man lyckats läsa under en dag är. Dessutom är boken inte så bra. Oliver Twist skulle ha fått vara 1300 sidor, Les Mystères de Paris skulle få vara 500. Kanske det beror på att Eugène Sue inte är lika intelligent som Dickens, för det känner man då man läser. Jag säger inte att Sue är dum, nej, men mindre intelligent än sin engelska kollega. Dickens är också en skickligare berättare, han lyckas fängsla läsaren. Sue verkar en aning osäker, förklarar, pladdrar och moraliserar. Dickens moraliserar också, men genom ironi. Det är intressantare än predikan över självklarheter. Sue är också naivare, hans värld är enklare. Världen Dickens skapar är också relativt enkel, men det är medvetet, läsaren känner det i hans ord, att han förenklat världen en aning är ett sätt att förstärka budskapet. Hos Sue känns förenklandet klumpigt. Denna lista skulle kunna fortsätta i all oändlighet, så jag avslutar här.

Jag måste säga, att det är underbart att ha en mamma. En moder kan säga att det inte är så farligt att man har en svår känslan, för hon vet att dylika känslor inte är farliga. Hon har levt samma situation, hon har klarat den, hon vet att den är naturlig, hon vet att livet går vidare. Det är så lätt att glömma att ens egen mamma varit ung, att hon stått i liknande situationer, lika förvirrad och plågad. Och det är alltid lika skönt att inse, att livet inte är så allvarligt. Det är bara känslor, inget annat. Jag är så glad att jag har en mamma som förstår mig. (Och grattis ännu en gång på födelsedagen, mamma XX år!)

Då jag slutat tala i telefon med mamma, råkade jag se ut ur fönstret, upp mot den blekt gula väggen som alltid stått där och som tillhör huset bredvid, till höger, nummer 35. Den var inte lik sig, den hade radikalt förändrats, ett huvud, en mans huvud hade uppenbarat sig. En mans huvud som hade riktat sina ögon på mig och min lägenhet, och som kikade rakt in i mitt hem. Jag stirrade på honom lika mycket som han på mig. Det var dagens chock, en verklig chock. Jag hade aldrig väntat mig detta, jag trodde det bara var en vägg, utan några öppningar, men tydligen finns där en balkong som inte syns hit och om man vill kan man från balkongen vända sitt huvud bakåt till vänster och se in till mig. Jag påminner läsaren om att jag inte har några gardiner, för ingen kan ju se in hit. Trevligt. Det enda stället som är skyddat är mitt kök, som är minimalt, en fördjupning i väggen. Badrummet är blottat som allt annat. Det är ruskigt, nu måste jag alltid kontrollera att ingen står och stirrar på mig då jag byter kläder eller gör något pinsamt. Och jag som inbillade mig vara en securité här i min lilla lya!

Oj, oj, jag har min iTunes och spela musik på random, och nu kom Jari Sillanpääs Satulinna igång, wow! Tack Vilma, du är ljuvlig! (Fastän du är i Kuopio just nu, vilket jag tycker är konstigt och suspekt…)

Tiistaina tällä blogilla ylittyi tuhannen kävijän raja. Harmi, etten tiedä kuka tuo kyseinen tuhannes kävijä oli, sillä olisin voinut tarjota vaikka elokuvalipun ihan juhlan kunniaksi… Tänne on kuitenkin päätynyt ventovieraita eri hakusanojen avulla, ja jotkut näistä hakusanoista ovat aika erikoisia. Muun muassa:  Ari Vatanen,  Irwin ja Hanna, outoja kirjaimia, sketsi linnanjuhlat, runoja saksaksi, The Beatles konsertti 2007 (mikä se on ja miksi en tiedä tästä comebackista mitään?!), ja ruotsiksi:  Nancy lugn, fontän figurer, erotik, karelskapiroger, sex bilder, vackert grus. Ainut jossa oli jotain järkeä oli “Lillen matka”. Henkilökohtainen suosikkini on silti ruotsinkielinen haku: “hemska ungdomsdikter”, eli kauheat nuoruudenrunot! Aika huikea, ehkä niitä pitäisi alkaa kirjoittaa tänne?! Tai ehkä voisin kerätä niitä Vilman vanhoista Demi-lehdistä, joissa aina julkaistiin todella kömpelöitä teinityttörunoja, joille nauroimme kippurassa Venetmäen aitassa öisin…

Noin kolme kuukautta sitten olin saanut Robinilta tehtävän. Hän oli merkinnyt Google Earthin satelliittikartalle Lillessä sijaitsevan kohdan, joka ainakin avaruudesta kuvattuna näytti viheralueelta, ja tehtävänäni oli etsiä tuo kohta ja ottaa siellä valokuvia. Tänään heräsin aurinkoiseen sunnuntaipäivään, ulkona oli lämmin eikä latinanläksyjä ollut. Päätin vihdoin lähteä annetulle seikkailulle. Ulkona oli todella kaunis päivä, brittituristeja ja ranskalaisia oli joukolla lähtenyt sunnuntaikävelylle. Kävelin oopperalle ja käännyin sitten vasemmalle Vanhaan kaupunkiin. Ensin kävelin luksusliikkeiden katua, Hermes, Louis Vuitton ja Escada olivat kaikki suljettuna, mutta kadut olivat harvinaisen kauniit. Tällaisina päivinä olen niin onnellinen, että saan asua täällä, näin ihastuttavassa kaupungissa. Kaikkialla oli niin kaunista, että vähän hätäännyin, mukana oli kaksi kameraa (kännykän digi ja sitten vanha 80-luvulta) mutta se ei vain riittänyt. Tiesin, etten koskaan voisi vangita katujen tunnelmaa. Pienten leipomoiden ulkopuolella oli jonoa kadulle asti ja vanhat, eriväriset talot nojasivat vinossa toisiinsa auringonpaisteessa. Jouduin vahingossa markkinoille, joissa oli tungos ja lämminhenkinen meno. Kaikkea myytiin: makkaroita, viiniä, oliivejä, pähkinöitä, lettuja, vohveleita, karkkia, hedelmiä, mansikoita, vaatteita, ja vartaissa pyörivät grillatut kanat. Mies soitti kitaraa, toinen jongleerasi ja lapset kiipeilivät kaiken keskellä seisovalle patsaalle. Ranskalaiset ovat söpöjä, he vain elävät omassa idyllissään tajuamatta kunnolla miten viihtyisää ja kotoisaa kaikki on heidän ympärillään on. Seuraavalla pienellä torilla oli taidemarkkinat, kuvataiteilijat olivat tuoneet ulos aurinkoon teoksiaan myytäväksi. Tein pienen kierroksen ja jatkoin matkaa. Markkinoiden jälkeen kadut hiljenivät. Kävelin Vanhan kaupungin rajalle asti ja käännyin Rue Saint Sébastienille. Ranskassa talot saavat raunioitua rauhassa vilkkaankin kadun varrelle ja joillekin ränsistyneille rakennelmille kukaan ei vain viitsi tehdä mitään. Se luo kaduille särmää, tiettyä tunnelmaa, kuin kaupungissa vallitsisi jonkinlainen sattuma eikä kaupunkisuunnittelua tunnettaisi. Kun saavuin Avenue Winston Churchillille, tiesin, että olin lähellä. Suuri avenue oli tyhjänä, ei auton autoa. Vasemmalla näin vihertävän puistoalueen. Kävelin ensin puiston reunaa pitkin ja ihmettelin outoja hökkeleitä joita oli rakennettu sattumanvaraisista rakennustarvikkeista puiston laidalle, keskelle kaunista nurmikkoa. Luulen, että niissä viljellään jotakin, mutta slummilta pieni alue näytti. Löysin pienen soratien jota pitkin astuin puistoon. Joka puolella oli rehevää ja vihreää, ruoho kasvoi korkeana, pieniä valkoisia kukkia ja voikukkia löytyi nurmikoilta, vain puut olivat vielä ilman lehtiä. Talvi todellakin on jo ohi. Tutkin puistoa yksin, löysin pienen kanaalin, kaikki oli hieman ränsistynyttä, mutta aika romanttista, uskaltauduin kapeisiin käytäviin ja seurasin ympäröivää muuria. Ketään en nähnyt, olin luultavasti aivan yksin. Kävelin lopulta iloisena kotiin Vanhan kaupungin läpi, valitsin suosikkikujani, jonka tukkivat myyjät uloskantamillaan tuotteilla ja kaikkea ihmettelevät, rupattelevat asiakkaat. Erään talon ensimmäisessä kerroksessa nuori mies oli avannut ikkunansa katutasolla ja kun katsoin sisään, hän tiskasi ja kuunteli David Bowiea.

Olen tietenkin opiskellut tänään, kielihistoriaa ja fonetiikkaa, mutten varsin ahkerasti. Leikkasin lyhytelokuvaamme ja lähdin sitten illalla oikeisiin elokuviin. Majesticissä pyöri Fritz Langin “Ministry of Fear”. Majesticin lipunrepijä on kaverini, moikkaa metrossa ja kysyi tänä iltana kuulumisia. Orionia en enää ikävöi yhtään, Majesticissä on kodikasta, lipunmyyjät tuntevat ja tervehtivät, ja siellä on aitoa kiinnostusta ja intoa hyviä elokuvia, niin uusia kuin vanhojakin, kohtaan. Langin elokuva oli aika hassu, täydellisen epäuskottava, melko kömpelö, minua hymyilytti ja nauratti melkein koko ajan. Viihdyttävä, herttainen elokuva. Oli elokuvassa pari hienoakin ideaa, jotka muistuttivat katsojaa siitä, että ohjaajana oli sittenkin mestari. Nerokkaiden ohjaajien huonompia elokuvia katsoessa unohtaa helposti ohjaajan henkilöllisyyden, mutta sitten yhtäkkiä jokin pieni, maukas yksityiskohta herättää muistamaan miten hienoja elokuvia kyseinen ohjaaja onkin tehnyt, usein nuorempana.

Tämän viikon muihin elokuviin ovat kuuluneet “Casablanca” ja Hawksin “To Have and Have Not”. Bogie on kova. Casablancassa muuten mainitaan Lillen kaupunki. Ja koska ehdottomasti haluan tarjota jonkun elokuviin, niin julistan pienen kilpailun: se joka osaa sanoa minulle kuka mainitsee Lillen ja missä tilanteessa Casablancassa, se voittaa elokuvalipun ja saa jopa valita elokuvan! Hui, miten anteliasta, ihan jo kauhistuttaa!

Vastaukset voi jättää kommenttina. Hyvää pääsiäistä!

Så ingen panik, denna text kan läsas i fullkomlig tillit för skribenten.

Det har varit 17 grader varmt idag och solsken. Jag har inte varit ute, vilket är idiotiskt, men likadant väder har lovats för morgondagen och imorgon är jag illa tvungen att gå ut. Jag hade tänkt mig jobba effektivt idag, men största delen av dagen har jag talat med Robin. Det har varit roligt, väldigt roligt, och han lyckades faktiskt lura mig. Det tog flera minuter för mig att förstå, jag hann t.o.m. bli riktigt ivrig och tänka på vad jag skulle skriva för att vinna en äkta månsten! Oh, vilken dröm! Han hade inte ens väntat sig att jag skulle gå på skämtet, men jag hoppade glatt skuttande rakt i fällan, utan att över huvud taget ana att det var just den dagen i året idag. Egentligen är det alldeles fruktansvärt mysigt att det finns en dag i året då folk runtom världen lurar och luras! Det är liksom som om hela världen samtidigt skulle strunta i livets allvar, sluta vara vuxna och släppa loss! Visst är det härligt, bort med vuxet allvar!

Detta veckosluts kvällar har gått till att editera hemma på vår kortfilm. Det känns väldigt bra, det känns så rätt. Timme efter timme går som på vingar, jag bara sitter och flyttar bilder av och an, funderar och stirrar på Bénédictes och Mirvas minsta gester. Det finns en enorm njutning i detta arbete, det är svårt att förklara. Ack, om man skulle få pyssla med detta som yrke! Och vår film verkar inte alls hopplös just nu, tvärtom, jag är optimistisk, vi har många vackra bilder, två fina skådespelerskor och en stor mängd bra material. Mycket arbete återstår, men hopplöst är det inte! Och det är ett underbart arbete, som jag skulle kunna ägna resten av mitt liv åt.

Jag började ikväll läsa Bertolt Brechts dikter i finsk översättning, i en liten samling som min mormor gav mig till födelsedagspresent. Början är väldigt bra, jag tycker om hans rena stil. Brechts texter strålar av hans skarpa intelligens, det är sällan man får läsa lika klara, intelligenta texter. Ett par veckor sedan läste jag slut ett annat verk av honom, “Geschichten vom Herrn Keuner”, som min kära mor köpt mig i Tyskland till julklapp. Jag är ganska förtjust just nu i Brechts stil, i synnerhet i hans skarpsinnighet och hans klara, vackert tydliga ordval, inget onödigt i hans satser. Det är dock konstigt att läsa en översättning, det är ganska länge sedan sist. Jag gillar det inte helt, fastän visst är det ju skönt för hjärnan att koppla av i ett språk den känner till så väl. Men översättningar är alltid tolkningar och en texts väsen kommer nog bäst fram i den ursprungliga versionen. En översättning kan också förstöra ett verk, jag vet t.ex. att “Macbeth” och “Oliver Twist” direkt fördärvades på franska, mutilerades, deras “spirit” försvann. Bara i ursprungliga versionen kommer verkets stämning verkligen fram, eftersom varje språk har sin egen stämning, sin egen smak, sin egen doft, sina egna nyanser, och inget språk påminner tillräckligt mycket om ett annat för att man i en översättning inte skulle förlora viktiga stämningar och nyanser. Detta innebär givetvis att man har många, många språk att lära sig… Men det är ju ett ganska bra sätt att tillbringa sitt liv, visst är det väl det?!

Lugn söndag, väldigt lugn. Och lyckligtvis har det varit solsken, mulna söndagar är så deprimerande, så vita, så tomma och ensamma. Min gula blomma har blivit brun, jag inbillar mig att den blev överraskad av värmeböljan…